lindasin

Har just kommit hem från en begravning. Pappan till en av Atles bästa bästa vänner. Trots att jag aldrig mött mannen i mitt liv så har jag ju varit mycket med vännen till A som i sin tur haft en hel del att göra med familjen genom många barn-ungdoms och vuxen år. Stämningen i en kyrka när du kliver in för ett sista farväl är omskakande och tung, känslan är där, en du inte kan ta på. Så mycket sorg samlat i ett rum. När orgeln började spela sina dova toner långt innan själva begravningen skulle starta satt jag redan då med en klump i halsen och viftade febrilt med ögonfransarna för att inte fälla en tår.
Mannen på bilden, på pappret vi fick vid ingången, var strålande glad, en man alltför ung för att möta den sista vilan.
Jag såg mig runt och kikade på folket och förundrades över hur många som var där inne. Så många människor man egentligen har runt sig i livet. Tänkte på vilken otrolig stötteapparat det finns runt varje enskild individ. Nu var jag indirekt där för den avlidnes skull, men jag var där för hans barn, för att stötta och visa att även jag finns där i svåra stunder.
Talen från nära och kära var långa och vackra och jag fick en inblick i vem denna människa varit och vem han alltid kommer att vara för dem. Sorgen, djup och smärtsam och tung att bära för de som stod honom nära. För mig och Atle återstår bara att vara goda vänner och hjälpa till och förstå, kanske inte prata så mycket om det, men veta att tyngden av allt ont finns där.
Tänkte även på att då jag drog en lättnadens pust över att begravningen var över, så är den egentligen bara är över för mig- för de nära har den egentliga smärtan bara börjat. Det är nu den svåraste tiden kommer för dem. En vardag utan sin äktaman eller  sin far. De som har haft honom som vän kommer med tiden att vandra vidare i sina liv, med saknaden, javisst, men de kommer inte att lägga sig i en tom säng. Äta middag själv, handla själv, allt det där som man brukade göra som två. Undrar hur lång tid det tar innan man medvetet ställer fram en tallrik på bordet istället för två?
Lyssnade en del på vad prästen sa. Evigheten. Ens tid på jorden. Jag tror att efter döden kommer något annat. Jag vet inte om det är lovligt att skriva så här, men jag tror att det finns något efter detta och det behöver inte innebära att en gud tar hand om dig. Efter livet på jorden finns det något större, detta är bara en liten del av vår resa.
Då den vita vackra kistan bars ut ur kyrkan av män, präglade av stunden, och jag såg de vackra vita och rosa rosorna med vackra band med text -En siste hilsen skriven i guld och snirklig stil insåg jag det. Vi levande måste ta så mycket bättre vara på varandra. Jag startar med det idag. Visst är det vackert med en sista hälsning, men är det inte så mycket finare om vi får den idag?

Kära vänner och familj, ni ska bara veta att jag saknar er så otroligt mycket! Jag önskar att jag kunde fått samla er alla i en liten glasbubbla och haft er på köksbordet, pratat med er om allt och ingenting, skrattat med er, gråtit med er. Även om ni inte är här fysiskt, så finns ni för alltid i mitt hjärta. Det är ni som gjort mig till den jag är idag och jag är för alltid tacksam för att jag fått äran att lära känna just dig! 


Nu har jag ledigt i ett par dagar(kom jag på igår då jag stod och lagade lunclåda till mig själv haha) och jag skall göra  ingenting. Kan behövas en gång då och då, men ikväll blir det middag med Jeanette, Rebecca och Vilde på Timbuktu. Smaskens.

Nu till lite pyssling.

Kram på er alla, tänk på att imorgon kan det vara försent!